Ja, ibland grubblar man över hur livet skulle se ut om det inte var fyllt av hästar och djur.

Helt otänkbart för mig!

Mina föräldrar var aldrig direkt hästintreserade utan jag vet inte riktigt var mitt intresse dök upp från, men ända sen jag var i blöjåldern red jag på allt som gick att rida på, katter, dammsugare, käpphästar ja även brorsorna och kompisar fick ju agera häst!

Ridskola lekte vi jämt!

Vi hade hästkort och där fick man välja häst till ridskolan och  på baksidan stod det om hästens temprament, lynne  och gångarter.

Jag bodde ju i stort sett på ridskolan och hjälpte till med allt som fanns att göra och gamla 

"Tant Anna"  stod i fönstert och tittade på mig, det reds ju både uppe på hästen, vid sidan och under i stort sett, mestadels utan sadel....

Läxorna gjordes ute i hagen på hästryggen.

Min mamma var alltid orolig för mig och tyckte väl mest att hästarna var farliga.

Men på kvällskvisten kom jag ju alltid hem med ett leénde på läpparna och skit under naglarna, och mamma började förstå att det här var något som skulle bestå..

Ridskolorna  byttes såsmåningom av av sköthästar och Mamma klart oroade sig ju ändå mer när hästarna var 1 o 80 höga och jag var väl inte mer än tre äpplen hög.

Jag hyrde araber med nerverna på utsidan, Lipizanare och galna otrafikerade hästar.

En gång var vi med i en bilolycka där min häst vände sig om och fullkomligen sparka in hela bildörren på en bil, hon gilla inte bilar!

Dagen efter stod det i tidningen "Ryttarinna förlorade herraväldet över hästen"

...det är inte så att trafikanter förlorar förståndet gentemot fordon, avstånd och levande djur?!

Min mamma suckade och bet i hop.

Nej, livet tillsammans med hästar fortsatte, det var en del fjordingar, nordsvenskar och shettisar, kallblod, lite mera humana i sitt lynne precis som islandshästarna.

Men turerna gick åter till varmblodssidan för ett tag och ett tu tre ägde jag ett fullblod.

Han var hur trevlig som helst och jag lärde mig mycket på den svarta springaren, vi red mycket dressyr och hoppning och som sakt man var ju totalt orädd.

Vi hade många goa år i hop och under denna tid började även att hus och hem vara en del av min vardag, det var väl sådär  för drygt 20år sedan .

Jag började ju upptäcka att jag kunde inte rida varje dag och varje gång han stått i två dar så var det som att rida in han på nytt, ridningen började vara ett hinder på nåt sett.

I denna veva kom jag också i kontakt med islandshästar och på den vägen är det.

Islandshästar KUNDE stå i två dagar utan att ha fnatt och behöva ridas in på nytt.

+ att dom var oerhört trevliga, väluppfostrade och trevliga.

Jag ville snabbt fördjupa mig i denna vackra ras och började min utbildning på lite olika ställen runt om  i landet.

Jag sålde mitt fullblod och köpte en islandshäst.

Blåögd som jag var  litade jag  helt och hållet på säljaren .

Men det visade sig att  denna häst  var HELT galen, det första som hände hemma i stallet var att hon "remmade" mig fullständigt.(Sprang över mig)

Hade noll respekt för människan och med en ålder på 16 år var det nog inget vi skulle rått på.

Medans mamma satt hemma och började få gråa hår, drog advokatapparaten

igång och efter mycket om och men fick jag lämnat tillbaka en helt oridbar häst.

Islandshästar kan ha enormt mycket vilja om de inte föds upp och hanteras på rätt sätt och det fick jag dyrt befara genom denna historia.

Men därefter hittade jag min älskade Hraftinna, som betytt såååå mycket för mig!
Hon fick utstå många misstag  utav mig men var en underbart klok och helt fantastisk läromästare.

I och med henne kände jag.... var har islandshästarna varit i hela mitt liv?

Inte nog med att man har en otroligt sammarbetsvillig (om rätt uppfödd) kamrat utan du har fyra eller fem gångarter att arbeta med, dressyr, form, bärighet tempo allt som alla andra hästar kan ge oss ,men ändå  så mycket mer.

Vi flyttade till gården och Hraftinna var  självklart med och jag var fast besluten att lära andra människor rida islandshäst och dela med mig av denna fantastiska hästras.

Hraftinna lämnade oss tyvärr för ett antal år sedan, somnade in mitt i sin flock där hon varit ledarstot i många år , med gräs i munnen avvek hon för att lägga sig på sin kulle.

Det smärtade mig hårt att hon inte var med oss längre och än idag lever hennes minne kvar för mig som den klokaste häst jag någonsin ägt.

2002 startade Madkullens islandshästar och det är ett äventyr varje dag att få lov att dela detta  med barn ungdomar och vuxna och självklart med hästarna, att få  se i barnens ögon, hur de lyser när de lär sig att manövrera en stor stark häst, när de faktiskt förstår att ...Jag själv styrde hästen!

Se glädjen lysa om alla som kommer och rider sin första tur på en islandshäst och känner på gåvan med deras underbara tölt,att få dela av mig av Berghems fantastiska ridvägar och natur.

Det är ett privilegum att få uppleva detta tillsammans med er alla.

Men vägen hit har ju inte alltid varit glasklar och Mamma lilla suckar väl många gånger fortfarande.

Min första tävlingshäst jag köpte som jag hade en underbar start med, vi vann tävlingar och jag red stoeet utan både träns och sadel och vi var som ler och långhalm, vi hade en underbar relation.

En dag hände det bara något plötsligt vid uppsittning för en utetur i det vackra vårvädret, hon fick fullständigt spader.

Jag var ensam hemma och hästen for runt som en durasellkanin på gårdsplan hoppades och bockandes och skulle bara ha av mig!

Jag var precis i valet och kvalet om att kasta mig av då hästen far ner för slänten samtidigt bockandes som en rodeohäst och kastar av mig så jag far som en jojo upp i luften och far upp och landar med ryggen rätt i stolpen där vi binder upp hästarna, studsar och ramlar i backen slår i huvudet i en sten och svimmar.

Vaknar och ser bara stjärnor, mår gvetsvis jätteilla och gråter och hulkar, trodde min sista stund var kommen.

Jag repade mig dock och var väl egentligen mest orolig för hästen , alla möjliga kontoller togs vid över en rad år, men vi hittade egentligen inget fel på hästen utan att den hade  lynnesfel som kunde härförastill tidigare händelser i hästens liv och därmed poppat upp längre fram.

Jag kom över min käraste och det gjorde heller inte mig avskräckt att fortsätta och hästar har ju alltid betytt väldigt mycket för mig.

Mamma suckar ju än idag, men jag skulle aldrig för mitt liv kunna tänka mig ett liv utan djur.

Mina bästa arbetskamrater består ju idag av  hästarna och livet med att berika andra människors liv med glädje i att vara i naturen tillsammans med hästarna är guld värt, att få vara del i att se andra människor lära sig och kanske även att vara med om att få barn och ungdomar att få ett brinnande intresse i en sport som idag utgör den andra största efter fotbollen  i världen och därmed kanske också förhindras i att komma in i brott och droger som tyvärr lockar många in i fördärvet idag, ge dem en meningsfull tillvaro på fritiden  med stallkompisar och aktiviteter, det är det som för mig gör det värt att varje morgon gå upp klocan 05.00, jobba 12 månader om året,att jobba alla dagar i veckan till sent på kvällen, att jobba ute i regn och rusk och kyla.

Bära tungt och jobba hårt.

Det är det som driver en vidare, att se hästarna njuta i naturen att höra deras gnägg på morgonen, att se rimfrosten ligga i deras tjocka pälsar, att höra de stillsamma mumsandet av hö, att se fölen födas på vårkanten och se dem växa upp på stora ytor och leka tillsamans.

Att njuta av framgångarna tillsammans med Magni..

Att ha hästarna som en del i sin vardag...

Att dela mina arbetskamrater med min familj...

Det! ... är det som gör livet värt att leva!!

Carpe diem/MadkullaPaula 

(Ta vara på dagen)